Oschysst polare?

I december 2016 gav jag en vän en start i loppet "Premiärmilen" i julklapp som en liten morot att öka på sin löpträning. Jag kan inte påstå att hon blev inte jätteglad.

Hon aldrig sprungit längre än 2 kilometer fram tills förra veckan och då klarat det med nöd och näppe. I tisdags gjorde vi tillsammans milen i Hemlingby genom att gå och jogga varannan kilometer vilket hon klarade med bravur!

Igår 1 april gick Premiärmilen av stapeln.

På väg ner till Stockholm satt vi och pratade om hur mycket allt idag handlar om prestationer, kroppsfixering och ideal. Vi pratade om att det inte är något vi vill stå för och förorda, utan vi duger precis som vi är. Om det tar oss 1 timme och 40 minuter att ta oss runt 10 kilometer, spelar det någon roll? Spelar det någon roll om alla andra i loppet springer eller joggar men vi går? Om vi gör så gott vi kan räcker inte det?

Jo, vi var rörande överens där i bilen om att det är skit samma om folk tycker att vi är dåliga, om vi kommer sist om "alla andra" springer milen under timmen.

Yes!! Nu köööör vi!!

Starten gick och vi joggade iväg i vårt tempo som vi vet fungerar bra för oss, ingen stress att försöka ta rygg på någon snabbare löpare.

Efter 1,5 km saktade vi ner för att hämta andan en stund för att sen komma igång igen när flåset lugnat ner sig. 

Men det var som att hon aldrig fick ner flåset till "normal-andning" igen utan andades högt upp eller hur jag ska beskriva det. Vi fortsatte och försökte jogga på igen, men tillslut fick hon ont på en punkt i ryggen.

Under hela loppet så fortsatte det där och hon hittade aldrig tillbaka till en bra andning, så det blev att vi mest gick. Ett lopp är inget riktigt lopp utan målspurt, så jag "tvingade" henne att öka på tempot sista biten fast jag såg att hon plågades.

Efteråt sa hon att spyan åkte upp och ner dom sista metrarna!

När vi kommit i mål och fått våra medaljer så såg jag nästan paniken i ögonen på henne när hon sa: Kan vi sätta oss nånstans? Jag måste sätta mig!

När hon suttit i typ 30 sekunder andades hon plötsligt normalt och återhämtade sig väldigt fort. Sen gick vi och tog en bild framför vår resultattid.

Kan det möjligen ha varit så att det var en släng av prestationsångest som drabbade henne?

Kan det vara så att hur vi än försöker intala oss att det inte spelar någon roll, så spelar det roll?

För en stund så tänkte jag "fan, jag har förstört för henne nu, hon kommer inte att vilja fortsätta springa efter det här".

Så gissa om jag blev glad när jag idag fick ett sms att hon varit ute och sprungit!!

Tappat känslan

Jag som älskat att skriva.
Nu hittar jag ingen motivation alls till det. Jag kan inte krysta ur mig ord bara för att. Det känns inte äkta. Jag kan bara hoppas att det kommer tillbaka snart.
Det konstiga är att jag har full motivation till kosthållning och träning.
Visst kan jag skriva om det och hur det går för tjejerna. Men om jag inte kan skriva med känsla, ironi, inlevelse och inspirerande då ser jag ingen anledning till det.

Hoppas du har tålamod att vänta.

Hejdå vecka 2!

Så börjar vecka 2 lida mot sitt slut, den här veckan har jag inte hört så mycket från tjejerna. Jag vet att en drar på en förkylning, en kämpar med sötsug och en har gått ner 2 hekto.
Själv har jag också nästan stått stilla den här veckan, men det har gått ganska bra. Jag börjar komma in i vanorna och skriver ner allt jag stoppar i mig för att ha koll på energiintaget.
Men jag är stöddig nog att ha beställt en present till mig själv, som jag ska få när jag gått ner 5 kilo.
Det fixar jag i kommande vecka!
Jag har också bestämt vad jag ska "få" när jag gått ner 10 👀 Det gäller att hitta sin motivation i något!

Något jag äter mycket av just nu är soppor i olika former, jag gillar att det är enkelt, kalorisnålt och dessutom vegetariskt (som jag inte är så bra på att äta annars).

Jag brukar koka upp broccoli, blomkål och purjo i ca 1 liter vatten med 2 grönsaksbuljongtärningar, sen mixar jag soppan slät och har i en laktosfri milda mat extra 4%, salt och vitpeppar. Enkelt och supergott!

Nu kämpar vi vidare mot nya mål!

utvärdering vecka 1

Då har första veckan gått och jag kan konstatera att samtliga brudar har skött sig utomordentligt bra. Jag är så stolt och glad över mina tjejer!
Alla har känt sig lite trötta men inget som dom inte kan stå ut med, jag tror att det är en övergående fas då kroppen måste få ställa om sig till lite färre kalorier än den är van vid.

Jag vet att någon har tappat nåt kilo och en annan känner att magen blivit plattare, och detta redan efter första veckan.
Egentligen är det ju en rätt så enkel sak att gå ner i vikt, i teorin. Det är bara att stoppa i sig mindre energi än en gör av med.
I praktiken kan det dock vara en svårare sak, med jobb, humör, sockersug och brist på planering. Egentligen är det väl "bara" som med allt annat en tar sig för, man bestämmer sig helt enkelt.

Om jag nånsin ska jobba med kostrådgivning så kommer det att vara med människor som vill göra en förändring till att bli lite hälsosammare, kanske tappa några kilo i vikt och skaffa sig nya, bättre vanor. Inte ge kostråd till nån som vill tävla i fitness eller kroppsbygge. Jag tror att en behöver ha egna erfarenheter för att kunna göra ett gott jobb. Dessutom måste jag tro på vad jag gör.

Nu kör vi vecka 2!